Lättar på hjärtat.
Den där känslan som inte går att sätta ord på.
Den där känslan som ständigt kryper i kroppen.
Den där känslan som vägrar låta dig leva så som du vill.
Jag har ångest, näst intill dagligen sedan flera år tillbaka.
Det har varit tuffa år, tuffa beslut och en ständig kamp. Alla har vi någongång haft ångest, andra mycket och andra inte. När du blir sådär utsalgen, trött, tungt över bröstet, orolig, gråter eller hur du nu vill beskriva din ångest.
Där du har så mycket känslor i kroppen över händelser, jobbiga perioder och helt enkelt sådan som varit traumatiskt för dig på ett eller annat sätt, att du inte längre kan bära det. Allt blir som en garnnysta med dess alla olika längder och färger som trasslar ihop sig och det finns inte en chans att kasta det och låta det ligga ihop trasslat där det inte berör dig överhuvudtaget. Du måste ta itu med problemet, ha tålamod att bearbeta för din egen framtida lycka's skull och vara stark nog att våga falla men resa sig igen. Att våga kasta den där nystan åt helvete men inte ge upp kampen utan faktiskt trassla ut den igen.
För mig är det så jävla svårt att ta sig i kragen, ena dagen är jag glad men nästa dag kan vara en katastrof.
Jag har alltid tagit andra i första hand och det kanske har blivit min svaghet. Ständigt haft denna press att duga för folk, inte lika mycket nu som förr men det sitter ändå i för det är säkert där det började engång i tiden.
Jag har alltid tagit andras skit, frivilligt eller inte, så har det alltid varit. Det är otroligt lätt att lägga den på någon annan, i detta fallet mig eller få inte mig i ett hörn, ifall någon annan skulle ha den turen att slippa det. Förr sa jag aldrig någonting, utan bara accepterat läget och låtit folk älska och hata hur mycket de vill, för i mina ögon hjälpte jag bara en som inte pallade ta skit och ha ovänner. Jag kan idag stå på mig, nästan för mycket kanske när jag tycker att något inte är okej eller om något helt enkelt gör mig upprörd. Men det är den jag blivit.
Men ibland känns det som att det inte är okej att sätta sig själv i första hand. De finns de människor som stör sig på det men inte fan kan de veta vad jag gått igenom och varför jag känner som jag gör. För ellerhur är det inget konstigt med att vilja sitt eget bästa och lyckas och för att bå dit måste man väll få kunna göra det som är bäst för en själv? Men för mig, får jag bara skit för det.
Smärtan de senaste två åren kommer ingen någonsin förstå, för mig är det jobbigt men i en annans ögon och hjärta kanske jag bara har fått en fis på tvären och överdriver. Men ingen kan någonsin påpeka och neka din smärta. Den kan inte jämföras och den kan absolut inte diskuteras. Smärtor ser och känns olika beroende på hur man är som person, vad man gått igenom i livet och har för erfarenheter.
Jag har testat på kärlek som jag inte vill prata om för den gör fruktansvärt ont och när jag skriver detta rinner tårarna. - Jag har gått igenom så fruktansvärt mycket som idag besöker mig om nättera i drömmar som alltid handlar om att folk vill Skada eller döda mig på något sätt, drömmar där det inte är okej för mig att finnas till, drömmar där jag är smuts. Alla känslor jag känner kväver mig.
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med inlägget för det finns så mycket om skriva om allt det där som handlar om känslor och sårbarhet.
Antar att den där garnnystan verkar ha milijoner ändar och jag vet inte vilken jag ska börja i, eftersom jag är försvag för att stå emot de nya trådarna som trasslar in sig.
