Jag har inte många vänner kvar. Om jag ska se det positivt eller negativt vet jag faktiskt inte. Konstigt känns det, men dem jag har kvar är de äkta och i skolan har jag lärt känna nya som är så underbara! Förr var jag en tjej som gjorde allt hon egentligen visste var fel, - jag umgicks med helt fel människor. Människor som tog droger, hade polisen efter sig, drack ständigt och bråkade och var oärliga. Jag tog aldrig droger, ALDRIG. Men jag drack, gick på lögner, blev sviken och jag svek själv min familj & de som verkligen var mina vänner. Jag kunde inte se verkligheten min osäkerhet och de jag umgicks med hindrade mig från att se den. Jag blev hjärntvättad från verkligheten, jag hade inget liv för allt handlade om dricka, bråka, förstöra, pengar, gråta, såra och bli sårad. Och de flesta vet att det är långt ifrån så det ska vara och så man vill leva. Jag gick igenom en fas där jag ville bli bekräftad på att människor ville känna mig och umgås med mig. Jag vill faktiskt kalla det för en bekräftelse, för så var det verkligen. Jag ville att folk skulle se mig, oavsett om jag gjorde något bra eller dåligt – jag skulle helt enkelt synas oavsett vad! Handlade väll mycket om uppmärksamhet också för det fick jag inte direkt som liten vad jag kan minnas, inte av killarna i alla fall och i tonåren är det ”number one” – trots att man inte vill erkänna och inse det. Jag fick mycket uppmärksamhet – för kroppen jag engång hade, brösten och mitt oacceptabla beteende. Och det mådde jag bra av så det visade jag gärna upp för människor som egentligen inte hade mig att göra för fem öre. Så slampigt så det inte finns, döm mig idag hur ni vill.. Men en sak kan jag säga – jag mådde väldigt dåligt. Både av det som hände med mig och annat runt omkring som jag fick gå igenom samtidigt. Jag skyllde allt på alla andra, jag hade alltid ursäkter. Men idag vet jag att jag var en stor del till det helt, verkligen inte allt men jag hade kunnat stoppa helvetet tidigare. Idag skyller jag på mig själv när mitt förflutna kommer upp i mina tankar och spökar, jag tycker så synd om min familj som jag sårade men som jag idag bett om ursäkt till och älskar över allt annat. När jag började dras in i detta dåliga umgänge som jag hängde med i ungefär ett år, hade det precis hänt en hemsk sak med mig på nyår. Jag var förstörd och jag är fortfarande ledsen och äcklad. Det kommer jag vara för livet. Jag kände mig smutsig och värdelös och sökte bekräftelse hos andra att jag inte alls var smutsig och äcklig som jag själv tyckte att jag var. Jag fick medlidande och ömhet, jag trodde jag var trygg, för trygghet var det ända jag kände då och det som jag verkligen visste att jag behövde. Jag var desperat. Nästa nyår – nyåret till 2010 hände det ännu en sak MEN som fick mig att tänka om – att det umgänget, det livet, det jag kände fan inte är värt att förstöra mitt liv och mig själv psykiskt. Det som hände var att jag blev nerslagen bakifrån av en avundsjuk tjej. – Hon hoppar på mig och jag landar i marken. Jag slår i käken och hakan, som senare blir väldigt blå och öm. Jag skadade benen och armen. Hon larmade slag efter slag i huvudet på mig tills någon äntligen drog bort henne för jag kunde inte göra ett skit. Hon satt på mig och hon är dubbelt så stor som mig. När jag stod på benen kände jag att det sved på mitt högra lår, men brydde mig inte så värst för jag anade att det var ett skrapsår bara. Men jag kände att strumpbyxorna var sönder och slog bara en snabb blick ner då jag även upptäcker att det forsar blod från benet och att det bokstavligttalat sitter glasskärvor intryckta i benet. Jag får panik, drar ut de bitarna jag kunde se och sedan fick jag hjälp av några snälla människor. Idag har jag 2 ärr – ett som är lite mindre men ett som är ganska stort. Och jag äcklas av dem. Efter denna händelsen insåg jag att det räcker med skit nu, tänkt att det skulle krävas våld innan jag skulle förstå det. Jag trodde det skulle ta slut, att jag skulle kunna slita mig ifrån de människorna men nej, utan det tog ungefär ett halvår till. Det var fruktansvärt att slita sig loss, det var så svårt. Jag var nog rädd – de visste saker om mig som ingen borde veta, de hade pengar som var mina. Men jag levde ständigt med deras skitsnack om mig och ryktena de skapade om mig och allt de lurade mig om, så jag sket i vad de visste om mig och mina pengar – jag skulle börja leva om på nytt. - Jag känner mig stark som klarade slita mig ifrån något som fick mig må så dåligt och som gjorde mig till en dålig människa med dåliga rykten. Egentligen kan man undra hur det kan vara så svårt att gå ifrån något som får en att må dåligt och som man egentligen inte vill utsätta sig för. Men är man sårbar och osäker och går in en ett såkallat ”liv” och börjar göra precis som alla andra, börjar tro en massa saker – så som att man är bäst” jag kan göra vad jag vill med vem jag vill för jag har alltid någon som skyddar mig”, att man är oövervinnlig så är det inte länge så simpelt att bara ”gå därifrån” och låtsas som ingenting. Kan jämföra med alkolism – man levet ett liv under en långtid men när man väl inser hur fel det är och hur dåligt det är för en själv så är det inte så lätt att bryta sig loss sjukdomen. Och dåliga umgängen är som en sjukdom, - farlig & man behöver medicin. (Hjälp i detta fallet). Så man måste våga be om hjälp, men det krävs en hel del mod för många. Sommaren 2010 träffade jag Min nuvarande pojkvän som idag är allt för mig, finns inga ord på hur mycket jag älskar honom. Det kändes rätt ända från början i och med vi redan visste att vi gillade varandras utseende iallafall, för det var ständigt blickar, blinkningar och småprat i skolan. Vi har det superbra när det väl visar sig hur mycket vi tycker om varandra, men vissa dagar är det mindre bra. Antar att det är så för alla, - om inte så är det så för oss i alla fall.

Och jag är glad över att jag får leva livet tillsammans med honom och hans fina föräldrar och lillebror. Om ni läser detta så är ni guldvärda. Känner mig verkligen trygg hemma hos er, tillsammans med er. Känner mig betydelseful, omtyckt och stöttad. Om jag skulle må dåligt är det kanske inte så att jag går och pratar med er direkt, men jag vet att jag har chansen att göra det ifall jag verkligen behöver och det känns väldigt bra och som sagt, det är en trygghet för mig att känna så och veta att jag alltid är välkommen. Det verkligen kärlek och värme i er familj och ibland vill jag bara krama om er alla och säga hur fina ni är och att jag älskar er! & tack för att jag får vara här så mycket som jag faktiskt är. NI gör detta till ett andra hem för mig. Ni är bäst!