miss u.
Varje gång jag tittar dig i ögonen så känner jag kärlek, men samtidigt en form av oro och förtvivlan.
Vi är så olika, på alla sätt och vis och ibland blir jag orolig på det sättet att jag är rädd att förlora dig på grund av det. För ibland känns det så. Du lever i din bubbla, och allt handlar om bilen. Du är fastklistrad i din telefon.
Jag saknar din närhet, för du är inte just där längre. När vi äter tillsammans säger du inte ett ljud utan du har telefonen uppe och sitter hellre vid den. Du tänker inte, du prioriterar inte, du förstår inte och tar inte ansvar för oss. För du har inte bara dig själv att tänka på, utan du har en till. - mig.
Jag säger inte att du är dålig eller värdelös på att älska mig, det jag säger är att du är dålig på att visa det. Och jag är ingen ängel jag heller, men vi alla har våra brister men detta är något nytt du har börjat med. Det är som om detta med bilar och sms blivit en drog för dig, för du är besatt. Jag når inte fram till dig, vi pratar och jag ber dig tagga ner. Du nickar men du bryr dig inte, för det förstätter och det blir bara värre och värre.
Du är en helt underbar människa, men hur många bra egenskaper som helst och jag älskar dig, det vet du. Men jag blev inte kär i denna frånvarande människa, som bara tänker på sig själv i de sakerna som faktiskt betyder mest.
Ibalnd får jag en klump i magen när jag ska träffa dig för jag är rädd för samma besatthet från din sida. Att äta med dig, när vi lagat mat är som att äta ensam, bara det att man har en tallrik bredvid siig som inte är sin egen. Den bara är där. Det gör inte, för det är alla dessa små betydelsefulla saker som får smällen och jag som din andra halva är den som drabbas väldigt hårt. Det svider.
Jag respekterar ditt intresse, till 100% och vill aldrig ta det ifrån dig oavsett vad, men det handlar om att kunna prioritera och inte låta något ta över det andra.
Jag äger heller inte dig, vill inte och kommer aldrig göra det heller. Men du är min andra halva som jag behöver och VILL ha där, men på senaste tiden har du försvunnit länge och länge bort. Oavsett vad jag säger, hur många tårar jag gråter pågrund av svedan så förstår du inte, eller vill du inte ta ansvar för dina handlingar?
Jag vet inte vad det är. Det ska ialllafall inte vara såhär.. det är det ända jag vet.
Jag önskar du vaknade upp till verkligheten och kunde ta mer ansvar och se hur ett beteende an påverka andra, de nära runt omkring dig. Ibland kanske man inte märker av det själv, men om någon nära påpekar det väldigt ofta borde man tänka på det, eller struntar du bara i det?
Jag är förtvivlad och det gör ont, för det har hållt på länge nu och jag vet inte vad jag ska göra länge.
Jag saknar dig älskling...
älskar dig, oavsett vad.
Kommentarer
Trackback
