Jag började på Samhällsprogramet på Humanus i Lund och jag trivdes jättebra och skolan är underbar.
Men redan tidigt började jag bli sjuk - depression och ätstörningr vilket gjorde att jag var hemma väldigt mycket, antingen fick jag inte gå till skolan pga mitt tillstånd, eller så var det möten, eller så var det för jag mådde psykiskt dåligt och inte orkade. För att jag kände mig ledsen eller trött. Det var mycket på engång och det var verkligen katastrof, sen kan man alltid säga att det kunde varit värre. Men det var verkligen den värsta tiden i mitt liv.
Jag missade månaders arbete i skolan och samtidigt som jag skulle försöka samla krafter till att jobba tillbaka mig i skolan hade jag helt plötsligt vår-terminens arbete framför mig som skulle påbörjas och höst-terminens arbete bakom mig och det var tuff, för tufft att jag bröt ihop igen. Min hjärna jobbade inte lika snabbt som alla andras. 5x5 vet vi alla att det är 25, jag har iallafall vetat det sedan tvåan kanske, men nu kunde jag ha glömt och det tog mig minutrar innan jag räknat ut svaret. Man bli segtänkt, tappar ord och får svårt för att fokusera.
Jag bröt ihop igen iallafall och det jag jobbat upp med mig själv hamnade på noll igen. Det var en besvikelse men också en känsla av " jag bryr mig inte längre ". Jag kände känslor, väldigt mycket känslor men jag orkade inte bry mig. Jag fick jobba upp kurser på mitt sommarlov, jag fick aldrig tid att vila. Jag kämpade i ett år nonstop. Även om jag inte gick i skolan en stor del av tiden så var livet där hemma en kamp. Ångest över att jag inte fixade något i mitt liv, inte mig själv och inte skolan heller. Jag kämpade helatiden, jag var helatiden uppe i varv. Kroppen var uppe i varv och då blir man utmattad. Min mamma fick gå hemma med mig, ta ledigt från jobbet med den anledningen att jag skulle ha någon att äta med, någon som kollade mig och fick det att bli roligare att äta. Man känner dig som en 5-åring, man skäms och det är pinsamt. Jag kände så trots att det var min egen mamma, jag bad om ursäkt helatiden för att jag tog upp hennes tid.
Jag klarade inte av att göra färdigt kurserna över sommaren, så istället för att vara helt "ren" från arbeten när vi började tvåan så hade jag fortfarande massa som låg och naffsa mig i ryggen, så jag fick ingen bra start. Arbeten som naffsade mig i ryggen, helt utmattad efter sommaren (fast att de borde vara tvärtom - man kommer till skolan utvilad) och ingen kraft eller kämparglöd. Så jag hade fortfarande ettan arbete samtidigt som tvåan tuffa sanning sattes igång. Helvete vilket jävla tempo, vilka sjuka uppgifter. Allt gick försnabbt och allt var för stort och mäktigt för mig att hantera. Så jag gled igenom hela tvåan, jag var i skolan men inte på mina lektioner och ibland var jag inte i skolan alls. Och under denna tiden gjorde jag ändå uppgifter, jag försökte trots att jag inte var med på lektionerna. Jag kände mig instängd i klassrummen, jag blev yr och ledsen såfort jag skulle in där utan att vilja innerst inne, jag blev rädd. Ärligt, jag blev rädd. När läraren pratade var det ofta en massa mummel och kunde inte uppfatta vad de sa. Det gick inte att fokusera och koncentrera sig. Och det jag gått igenom, både med mig själv och det i min kropp och hjärna, skolan, vänner,press,familj så har jag blivit den jag är idag och jag är stolt över att jag jobbade mig upp till nivån normalt. Men mindre stolt över den jag blivit innuti och utan på.

Jag struntade alltid i mig själv och brydde mig alltid om alla andra. Jag hade bara fokus på det, att vara en bra vän. Om jag lyckades eller inte, det vet jag fakitkst inte. Men jag har aldrig tagit hand om mig själv, det är ganska nytt för mig. Jag har svårt att komma tillskott med saker, jag älskar människor men när de gäller allvarliga saker - som att söka jobb exempel, så vill jag bara dö för jag är så osäker på mig själv och min förmåga att jag inte låter mig själv ta steget och försöka. Jag är rädd för att misslyckas, trots att jag gör det väldigt ofta.
Människor ser så bra saker i mig, potensial, läsarhuvud och att jag gillar människor, lätt för att prata, men svårt för att försöka igen om något misslyckats. Men jag ser inte dessa bra saker själv, jag kanske hindrar mig själv från att låta mig själv inse? Alla de dåliga är jag medveten om, så lätt att fokusera på det dåliga. Ännu ett fel vi människor gör, speciellt jag iaf.

Just nu är jag i en kris. Igen. Jag hatar berga, Jag hatar Hotell och restaurang - JAG HATAR skolan och är så fruktansvärt skoltrött, ingen motivation till något. Jag vill Jobba och göra någon nytta. Jag hade kunnat börja på ett ålderdomshem, hoppa in då och då. Jag behöver bara komma ifrån skolan, alla ångest och all oro som jag helatiden tänker går och tänker på och känner i kroppen. JAG behöver komma bort, för min frånvaro är så hög att jag inte kommer få mina pengar längre. Jag kan se min och melas spanien resa som mål, jag kan ge mig fan på att klara detta och hålla ut till sommaren, jag har till och med pluggat i timmar ikväll! Men oavsett, både enligt mig och min mentor så är de svårt att hålla ut till sommaren med en motivation och med en eld i baken som jag bara inbillar mig att jag har. Om 2 veckor behöver jag säkert ta en paus och sen slarvar jag igen. Dessutom läser jag inte på heltid, och de måste jag göra för mina pengar. Så idag när jag hade samtal men min lärare fick jag nog och svor och sa att jag kommer skita i vad hon säger eller vad någon säger för oavsett om jag får eller inte så kommer jag gå på torsdagarna och fredagarnas lektioner, BARA FÖR ATT få närvaro och få heltid. Jag kan "låtsas jobba" för jag kan inte jobba upp mina betyg ändå så, tyvärr för har redan betyg i dem.

Jag har panik och mår långt ifrån bra. Det är förmycket på engång, det är så mycket känslor. Jag måste bara ta tag i dem en efter en och jag vet inte hur jag ska gå till väga. Men efter min resa med psykologer, läkare och kuratorer eller hur man stavar det så kan jag en hel del. Kanske ska ta och utnyttja de nu.
Jag har haft konstig huvudvärk idag. JA, enligt mig är det en konstig huvudvärk för jag har aldrig huvudvärk, men det är kanske så huvudvärk känns? när jag röre huvudet gjorde de jätte ont, precis som om min hjärna var en sten som slog mot kanterna i skallen helatiden och det spändes. Antagligen all stress och oro, jag måste lära mig slappna av i panik situationer.

Jag ville försvara mig, det känns som ett måste. När alla slänger ur sig alla dessa dumma kommentarer utan att tänka sig för, jag hatar alla frågor från allt och alla. Speciellt de som ska ta och skita i mig och mina val och mitt liv. De behöver inte ens titta på mig eller öppna munnen, det är tillräckligt som det redan är.
Jag är en väldigt känslosam person och då menar jag väldigt känslosam :| jag är väldigt känslig just nu så jag visar nästan bara en aggressiv sida mot personer som inte har med mig att göra, iallafall inte mitt inre.
eller så är jag ledsen, för minsta lilla.

jag ska fixa detta, det är allt jag vet.

Men visst skäms jag