Jag känner igen denna känslan, jag har upplevt den innan och jag är rädd.
Jag är trött på att gråta, jag är trött på att vara förvirrad, trött på att bli behandlad som skit.
Trött på att ingen lyssnar, jag är så less på att offra och ändra på så mycket när inget
blir bra ändå så.
Jag känner hur tvångstankarna är tillbaka, det var precis såhär det började sist...
jag är rädd och jag har inget hopp.