Jag blir så trött på mig själv ibland, jag står inte ens ut med mig själv och mitt beteende. Jag önskar jag kunde springa ifrån den där jobbiga, bitchiga och dryga presonen inom mig.
Jag är så mot min pojkvän, alltså.. jag är på honom för mycket. Så fort jag inte är med honom blir jag ledsen så jag gråter och hyperventlierar. Dock inte om jag har något annat att hitta på, för då är jag inte syssellös och jag har någon att prata med och vara med. Men när jag är själv, bara sitter vid tv:n och datorn är det så jäkla jobbigt. När jag bara sitter i min säng, räknar minutrarna och är allmänt extremt rastlös. Usch.

Jag vill inte vara sån, jag vill klara av att vara själv. Men egentligen, vem tycker om att vara själv?
Dock ska jag träna om en timme, men efter det då? vad ska jag då göra? Mögla och sakna den man älskar över allt annat? ibland önskar jag att jag kunde kontrollera mig själv bättre och klara av att vara själv - utan kramar, utan pussar och utan mys. utan bara jag, ingen annan.
Eller kanske älska honom mindre? Men hur älskar man någon mindre? är det ens en bra lösning? tror inte det, vill inte älska honom mindre men ibland vill man för då hade jag inte varit så PÅ, DRYG & JOBBIG.
på senaste har jag fått höra det en hel del, att jag är för PÅ.
får väll jobba på det, men hur fan det ska gå till.. det vet jag inte.

Som sagt, måste börja prata med någon som kan hjälpa mig. För jag får känslan att jag är jobbig och att han tycker jag är jobbig när jag gråter hos honom för allt som tynger mig. Känns inte bra, så jag vänder mig till någon som iallafall " låtsas bryr dig om mig " och lyssnar utan att sucka...