Jag är rädd, så fruktansvärt rädd.
Jag känner igen detta beteendet och dessa känslorna och det är illa.
Jag får ångestattacker, panikattacker. Jag ligger och gråter och kväver mina skrik så att ingen hör, jag hittar ingen ro i min kropp jag kan knappt sitta stil, jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Det är inte normalt att gråta för ingenting, gråta varje dag utan att egentligen veta varför.
Jag har gått igenom en depression innan & ätit tabletter för det. Den depressionen började
precis likadant som detta. - höll inne känslor & mitt beteende och mitt jag spårade ur.
Därför är jag rädd. & just nu har jag en känsla av att jag vill ge upp, lägga mig på marken och bara
skita i allt och bara ligga där.
Jag blir så jävla förbannad, fan för sånt här alltså. Jag kan sitta här och beklaga mig och tycka synd om mig själv samtidigt som jag vet att det inte förändrar någonting. Allt kommer fortsätta, trots att jag kämpar mig upp från sängen varjedag så blir allt bara värre.

jag är så rädd att förstöra mellan mig och min pojkvän, att detta ska sära på oss.
Jag har berättat för honom hur dryg man blir, hur krävande man blir. för det blir man faktiskt, en hel del.
Men han säger att han klarar det, att han kommer klara det och att han ska kämpa med mig.
Men det känns som han inte pallar med mig längre och så som jag är nu är 100 miljoner mil ifrån vad man kan va.

Jag sitter här, som en liten flicka som tappat bort sin favoritnalle och bara gråter och gråter.
Jag vill skrika, jag vill slåss jag vill dra av mig allt mitt hår för jag är så jävla frustrerad, förbannad och ledsen att det inte finns ord. Jag andas snabbt, men tungt. Har en kvävande känsla, jag är varm och känner mig instängd i min egen kropp. Jag får inte plats på något sätt, jag har verkligen panik nu. & det finns ingen som kan hjälp mig...