broken.
Jag vill inte vara den som gnäller, för det har jag väldigt lätt för att göra. Gör det minsta lilla ont tycker jag det är jättejobbigt. Men det är sån jag är, för jag tycker inte om smärta eller när kroppen känns allmänt konstig. Jag kommer aldrig bli bekväm med den känslan och har svårt för att acceptera det också. Mår jag illa & är konstig i magen så är det för mig jättejobbigt. Har alltid haft lätt för att dra på mig infektioner och virus och är ganska trött på det så minsta lilla är jobbigt. Sån är jag och det är långt ifrån positivt.
Jobbigt är det också när många tror att bara för jag har lite ont i magen, så stannar jag hemma från skolan eller prakitken. - Ibland kan det vara så, för jag har/är väldigt skoltrött så jag har bara låtit bli av det skälet och skyllt på mitt lilla magont. Men lika väl har jag gått till skolan med både feber & illamående som stått mig upp i halsen. Ibland har det kommit upp, men aldrig för det har jag gått hem. Så jag kan om jag vill, det vet jag. Men ibland finns där en gräns. Inte kan man alltid pressa sig så hårt på sin "arbetsplats" och stanna kvar när man mår dåligt, så att det förhindrar ens arbetsinsats. Beroende på vad man jobbar med.
Jag är en väldigt väldigt känslosam person, både positivt och negativt. Är jätteglad att jag kan visa känslor men ibland är jag för mycket. Minsta lilla som inte går som jag vill och jag bryter ihop och kan gråta hur länge som helst.
löjligt, jätte löjligt. verkligen. Men det är sån person jag blivit efter alla dessa år med all denna skit som jag gått igenom. Både med mig själv, familj & skola. Fortfarande är inte allt bra, långt ifrån. Jag tror aldrig en person i denna världen mår 100% bra, varjedag, livet ut. Absolut inte, omöjligt. Alla har sina perioder - en del bara i någon månad och andra i flera år.
Min period håller på fortfarande, jag är väll inne på mitt fjärde år nu.
- Under denna tiden har jag har hunnit förstöra min framtid ganska rejält, det är så jag känner nu.
att jag fick ätstörningar och gick in i en depression är absolut inget jag kan hjälpa, inget jag kan skylla på mig själv. Lite kanske, men det var inte det jag ville. Inget jag drömde om och strävade efter att ha.
Men jag lyckades dra på mig det, gå in i den livsstilen och samtidigt dra ner alla böcker på bokhyllan bakom mig.
Jag sabbade min studie, fick chansen att börja om på nytt. Men linjen passade inte mig, ingen motivation och extremt skoltrött & nu står jag här och har praktik istället för sitta vid skolbänken. Att åka på ett flak med studentklänningen och mössan är kanske något jag inte kommer uppleva, jag kommer inte ha några betyg.
Risken finns som sagt att jag inte tar studenten om jag inte börjar om med de som är tre år yngre än mig till hösten. Det vill säga 95:orna.
Det är tungt, väldigt tungt att veta att det är såhär det ser ut.
Jag som ville lyckas från början, för jag är verkligen ingen lat tjej egentligen. Jag har drömmar som alla andra, jag har en vilja och ett läshuvud. Men nått har hänt sedan jag blev sjuk och har inte återhämtat mig.
I högstadiet vad jag duktig, pluggade mycket och tyckte skolan var viktig och det tycker jag fortfarande, superviktig! och jag önskar jag kunde göra rätt för mig från början och att det inte blev som det blev.
Jag är jätteledsen, jag har ångest varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på detta. Borde gå vidare, men det är inte så lätt. Är 18 år och LIVRÄDD för allt där ute, men så är det nog för alla. Men Kommer jag ha någon utbildning? kommer jag få något jobb? Kommer jag kunna ha råd att plugga till det jag vill bli? Kommer jag leva ensam? Vad kommer hända med mig? Usch, jag är verkligen rädd. Utan utbildning kommer man inte så långt.
Jag känner även sån press, fruktansvärd press. Jag känner mig så oehört dåligt, ett så oehört misslyckande. Känslorna går inte att beskriva. Har gråten i halsen just nu, trodde jag skulle klara mig utan dem idag. Men det är känsligt att bara erkänna detta för jag både skäms och är besviken. Ingen har tvingar mig att göra detta men det känns inte som jag har någon att prata med & bloggen är ett ställe där jag skriver ner mina tankar. Kanske inte allt för privata. Men detta är okej.
Återigen känner jag press & känner mig dålig. Min pojkvän har en fin familj, en mycket fin familj. Uppskattar dem väldigt mycket och ser verkligen upp till dem. För dem är skolan väldigt viktig, den är A och O och jag misstror dem inte för jag förstår att det är jävligt viktigt. Men jag känner mig så otillräcklig ibland och jag skäms över att deras son har hittat en flickvän som det inte har gått så bra för när det gäller gymnasiet. Jag känner mig som sagt otillräcklig. Ibland pratar de om hur viktig skolan är för simon & mela och utan det får man inte jobb och allt vad det nu är. Håller med dem & förstår dem och det är skönt att de gjort klart för sina barn hur viktigt det är.
Men vid de disskutionerna vill jag bara SJUNKA genom golvet och låtsas som att jag inte finns. För jag skäms som sagt & känns mig så fruktansvärt dålig. Jag tror inte att deras samtal är riktade mot endast mig men jag tar åt mig såklart i och med det redan är så känsligt för mig.
Har en känsla av att de flesta tror jag kommer bli den som lever på soc.
Att det inte finns något hopp för mig. Att jag inte kan fixa detta.
Känns som alla är emot mig, för ingen pratar om det. Ingen frågar hur det känns, hur jag mår?
Alla är tysta och jag med. Jag känner mig ensam faktiskt, jätte ensam. Har ingen att prata med direkt.
Ingen som jag känner verkligen lyssnar på mig och tar åt sig & bryr sig.
Jag vet vad ni tänker nu & mitt svar är ; nej, inte ens från honom just nu...
Men kan förstå honom, han är väll trött på mig & mitt beteende.
jag drömmer mig tillbaka iallafall,
saknar det jag hade trots att det var tufft ändå.
Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden,
och förändra saker och ting och leva om det som
vände mitt liv upp&ned.
Jag vet att det aldrig kommer hända. Det är en omöjlighet att
spola tillbaka tiden, men drömma kan jag & det tänker
jag fortsätta göra.
Om det så är det jag kommer leva på livet ut.
Jobbigt är det också när många tror att bara för jag har lite ont i magen, så stannar jag hemma från skolan eller prakitken. - Ibland kan det vara så, för jag har/är väldigt skoltrött så jag har bara låtit bli av det skälet och skyllt på mitt lilla magont. Men lika väl har jag gått till skolan med både feber & illamående som stått mig upp i halsen. Ibland har det kommit upp, men aldrig för det har jag gått hem. Så jag kan om jag vill, det vet jag. Men ibland finns där en gräns. Inte kan man alltid pressa sig så hårt på sin "arbetsplats" och stanna kvar när man mår dåligt, så att det förhindrar ens arbetsinsats. Beroende på vad man jobbar med.
Jag är en väldigt väldigt känslosam person, både positivt och negativt. Är jätteglad att jag kan visa känslor men ibland är jag för mycket. Minsta lilla som inte går som jag vill och jag bryter ihop och kan gråta hur länge som helst.
löjligt, jätte löjligt. verkligen. Men det är sån person jag blivit efter alla dessa år med all denna skit som jag gått igenom. Både med mig själv, familj & skola. Fortfarande är inte allt bra, långt ifrån. Jag tror aldrig en person i denna världen mår 100% bra, varjedag, livet ut. Absolut inte, omöjligt. Alla har sina perioder - en del bara i någon månad och andra i flera år.
Min period håller på fortfarande, jag är väll inne på mitt fjärde år nu.
- Under denna tiden har jag har hunnit förstöra min framtid ganska rejält, det är så jag känner nu.
att jag fick ätstörningar och gick in i en depression är absolut inget jag kan hjälpa, inget jag kan skylla på mig själv. Lite kanske, men det var inte det jag ville. Inget jag drömde om och strävade efter att ha.
Men jag lyckades dra på mig det, gå in i den livsstilen och samtidigt dra ner alla böcker på bokhyllan bakom mig.
Jag sabbade min studie, fick chansen att börja om på nytt. Men linjen passade inte mig, ingen motivation och extremt skoltrött & nu står jag här och har praktik istället för sitta vid skolbänken. Att åka på ett flak med studentklänningen och mössan är kanske något jag inte kommer uppleva, jag kommer inte ha några betyg.
Risken finns som sagt att jag inte tar studenten om jag inte börjar om med de som är tre år yngre än mig till hösten. Det vill säga 95:orna.
Det är tungt, väldigt tungt att veta att det är såhär det ser ut.
Jag som ville lyckas från början, för jag är verkligen ingen lat tjej egentligen. Jag har drömmar som alla andra, jag har en vilja och ett läshuvud. Men nått har hänt sedan jag blev sjuk och har inte återhämtat mig.
I högstadiet vad jag duktig, pluggade mycket och tyckte skolan var viktig och det tycker jag fortfarande, superviktig! och jag önskar jag kunde göra rätt för mig från början och att det inte blev som det blev.
Jag är jätteledsen, jag har ångest varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på detta. Borde gå vidare, men det är inte så lätt. Är 18 år och LIVRÄDD för allt där ute, men så är det nog för alla. Men Kommer jag ha någon utbildning? kommer jag få något jobb? Kommer jag kunna ha råd att plugga till det jag vill bli? Kommer jag leva ensam? Vad kommer hända med mig? Usch, jag är verkligen rädd. Utan utbildning kommer man inte så långt.
Jag känner även sån press, fruktansvärd press. Jag känner mig så oehört dåligt, ett så oehört misslyckande. Känslorna går inte att beskriva. Har gråten i halsen just nu, trodde jag skulle klara mig utan dem idag. Men det är känsligt att bara erkänna detta för jag både skäms och är besviken. Ingen har tvingar mig att göra detta men det känns inte som jag har någon att prata med & bloggen är ett ställe där jag skriver ner mina tankar. Kanske inte allt för privata. Men detta är okej.
Återigen känner jag press & känner mig dålig. Min pojkvän har en fin familj, en mycket fin familj. Uppskattar dem väldigt mycket och ser verkligen upp till dem. För dem är skolan väldigt viktig, den är A och O och jag misstror dem inte för jag förstår att det är jävligt viktigt. Men jag känner mig så otillräcklig ibland och jag skäms över att deras son har hittat en flickvän som det inte har gått så bra för när det gäller gymnasiet. Jag känner mig som sagt otillräcklig. Ibland pratar de om hur viktig skolan är för simon & mela och utan det får man inte jobb och allt vad det nu är. Håller med dem & förstår dem och det är skönt att de gjort klart för sina barn hur viktigt det är.
Men vid de disskutionerna vill jag bara SJUNKA genom golvet och låtsas som att jag inte finns. För jag skäms som sagt & känns mig så fruktansvärt dålig. Jag tror inte att deras samtal är riktade mot endast mig men jag tar åt mig såklart i och med det redan är så känsligt för mig.
Har en känsla av att de flesta tror jag kommer bli den som lever på soc.
Att det inte finns något hopp för mig. Att jag inte kan fixa detta.
Känns som alla är emot mig, för ingen pratar om det. Ingen frågar hur det känns, hur jag mår?
Alla är tysta och jag med. Jag känner mig ensam faktiskt, jätte ensam. Har ingen att prata med direkt.
Ingen som jag känner verkligen lyssnar på mig och tar åt sig & bryr sig.
Jag vet vad ni tänker nu & mitt svar är ; nej, inte ens från honom just nu...
Men kan förstå honom, han är väll trött på mig & mitt beteende.
jag drömmer mig tillbaka iallafall,
saknar det jag hade trots att det var tufft ändå.
Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden,
och förändra saker och ting och leva om det som
vände mitt liv upp&ned.
Jag vet att det aldrig kommer hända. Det är en omöjlighet att
spola tillbaka tiden, men drömma kan jag & det tänker
jag fortsätta göra.
Om det så är det jag kommer leva på livet ut.
Kommentarer
Trackback
