jag hänger kvar med bara ett finger
jag är inte påväg in i det som jag redan gått igenom engång utan igår kom jag på att jag är mitt i det.
Jag vet inte vart jag ska vända mig längre, jag vet inte hur jag ska stå, ligga, vart jag ska ta vägen överhuvudtaget för inget är bekvämt, inget känns tryggt.
Som de flesta vet så kan en tragedi eller en händelse som påverkat en väldigt mycket aldrig att försvinna, för det finns alltid där. Du kan må hur bra som helt i dagar, veckor, månader sen kan det bara flyga på dig en dag och du blir med ett ord kaos, hela du. Och det är omöjligt att det inte går ut över dem som står dig närmast hjärtat, det är både rätt och fel. Man känner sig dum, jättedum men de som står en närmast hjärtat är dem som ska finnas där och stå ut tillsammans med dig och ditt helvete du brottas med inombords.
Dina närmaste behöver inte leka psykologer och kunna svara på det bästa sättet utan förståelse och respekt räcker och en trygg famn. Iallafall för mig, sen om man verkligen mår dåligt kan hjälp utifrån vara nödvändigt. Och för min del just nu behöver jag gå och prata med någon, igen..
Jag känner mig psykisktstörd när jag får sån panik att jag kan sitta och gunga kroppen i fosterställning, fram och tillbaka minut efter minut. Jag har sedan jag blev dålig för några år sedan alltid haft så mycket frågor och funderingar på varför. Varför gjorde han så? är det fel på mig? är jag för ful? för fet? varför säger han inte sanningen om att jag är äcklig, varför ljuga? varför varför varför på allting. Eller så tänker jag så negativt om mig själv och tänker negativt på sättet jag ser mig själv och tror aldrig på det människor säger till mig om det är positivt. Utan jag tror då personen ljuger och blir ännu mer panikslagen över att personen ljuger, för mig.
Det är som en ond cirkel.
Jag kan bete mig som ett riktigt svin ibland, vara så dryg och jobbig mot min pojkvän att han får riktiga spel och blir ledsen. Jag ska inte använda detta som någon ursäkt för hur jag är periodvis, men jag blir så extraultra känsloladdad när jag mår som jag faktiskt gör. Och det blir ännu mer laddat när jag inser att han aldrig kommer förstå det jag känner, för det måste upplevas själv. fast att jag kan vara så taskig mot honom, så samtidigt vet jag om att jag gör så jävla fel och då blir jag ledsen för det och så går det bara runtrunt och återigen runt.
Som jag sa tidigare, det är en ond cirkel som jag inte kan bryta och jag vill ha hjälp.
Jag vet inte om mitt humör kan vara så upp och ner också pga att jag äter så jävla dåligt, ingen näringsrik mat, allt för sällan och oftast bara skit tycker jag. Eller så äter jag ingenting alls, för jag är så trött alltid nästan och känner mig bara livlös, tråkig och kall. Jag har lätt för att bli sjuk.
Saken är den att jag vet att jag har dåligt med vitaminer i kroppen, vilket gör mig trött och hängig. Och samtidigt vet jag att det har en stor påverkan på hur jag sover och hur jag mår.
Vårt förhållande är helatiden väldigt upp och ner och det är inget vi tycker om. För ibland har vi det superbra, och nästa sekund kräks vi varje gång vi ser varandra. Jag försöker prata om det, jag försöker komma fram till orsaken men det ligger inte i hans intresse för han orkar inte prata om det. Men det är viktigt, inte bara för min del. Utan för oss båda och VI tillsammans.
Jag kommer aldrig påstå att jag varit eller är någon ängel som är bäst på detta med förhållande, för det är jag verkligen inte. Men jag vet varför vårt förhållande är så jävla knackigt här och där, jag vet varför och en del går fortfarande att ändra på men en del saker är gjorde och går inte att ändra på nu. Det ända som går att göra är att han kämpar för att jag ska kunna bygga upp min tillit för honom igen. Det han gjort flera gånger om har gjort sår i mitt hjärta och tårarna är smärtan jag gråter ut från både det och allt annat som jag går runt och bär på.
Jag tror jag måste acceptera det som hänt i mitt liv och gå vidare.
Jag måste acceptera att jag inte tar studenten i år, att jag är som jag är och jobba på det som går att förbättras. För min och mina näras skull. Jag måste acceptera att det är okej att göra misstag, Jag måste acceptera att man kan bli "frisk", men aldrig glömma. För det kommer alltid finnas där. Både det bra och det dåliga. Och bara för att man känner av det vissa dagar, betyder inte det att man måste börja om från ett igen, utan istället stärka dig själv så som du är idag och där du står idag.
Jag har så svårt för att tänka på mitt eget bästa, det är en kamp mellan hjärna och hjärta ibland.
Och ibland gör det så jäkla ont att älska någon.
Jag vet inte vart jag ska vända mig längre, jag vet inte hur jag ska stå, ligga, vart jag ska ta vägen överhuvudtaget för inget är bekvämt, inget känns tryggt.
Som de flesta vet så kan en tragedi eller en händelse som påverkat en väldigt mycket aldrig att försvinna, för det finns alltid där. Du kan må hur bra som helt i dagar, veckor, månader sen kan det bara flyga på dig en dag och du blir med ett ord kaos, hela du. Och det är omöjligt att det inte går ut över dem som står dig närmast hjärtat, det är både rätt och fel. Man känner sig dum, jättedum men de som står en närmast hjärtat är dem som ska finnas där och stå ut tillsammans med dig och ditt helvete du brottas med inombords.
Dina närmaste behöver inte leka psykologer och kunna svara på det bästa sättet utan förståelse och respekt räcker och en trygg famn. Iallafall för mig, sen om man verkligen mår dåligt kan hjälp utifrån vara nödvändigt. Och för min del just nu behöver jag gå och prata med någon, igen..
Jag känner mig psykisktstörd när jag får sån panik att jag kan sitta och gunga kroppen i fosterställning, fram och tillbaka minut efter minut. Jag har sedan jag blev dålig för några år sedan alltid haft så mycket frågor och funderingar på varför. Varför gjorde han så? är det fel på mig? är jag för ful? för fet? varför säger han inte sanningen om att jag är äcklig, varför ljuga? varför varför varför på allting. Eller så tänker jag så negativt om mig själv och tänker negativt på sättet jag ser mig själv och tror aldrig på det människor säger till mig om det är positivt. Utan jag tror då personen ljuger och blir ännu mer panikslagen över att personen ljuger, för mig.
Det är som en ond cirkel.
Jag kan bete mig som ett riktigt svin ibland, vara så dryg och jobbig mot min pojkvän att han får riktiga spel och blir ledsen. Jag ska inte använda detta som någon ursäkt för hur jag är periodvis, men jag blir så extraultra känsloladdad när jag mår som jag faktiskt gör. Och det blir ännu mer laddat när jag inser att han aldrig kommer förstå det jag känner, för det måste upplevas själv. fast att jag kan vara så taskig mot honom, så samtidigt vet jag om att jag gör så jävla fel och då blir jag ledsen för det och så går det bara runtrunt och återigen runt.
Som jag sa tidigare, det är en ond cirkel som jag inte kan bryta och jag vill ha hjälp.
Jag vet inte om mitt humör kan vara så upp och ner också pga att jag äter så jävla dåligt, ingen näringsrik mat, allt för sällan och oftast bara skit tycker jag. Eller så äter jag ingenting alls, för jag är så trött alltid nästan och känner mig bara livlös, tråkig och kall. Jag har lätt för att bli sjuk.
Saken är den att jag vet att jag har dåligt med vitaminer i kroppen, vilket gör mig trött och hängig. Och samtidigt vet jag att det har en stor påverkan på hur jag sover och hur jag mår.
Vårt förhållande är helatiden väldigt upp och ner och det är inget vi tycker om. För ibland har vi det superbra, och nästa sekund kräks vi varje gång vi ser varandra. Jag försöker prata om det, jag försöker komma fram till orsaken men det ligger inte i hans intresse för han orkar inte prata om det. Men det är viktigt, inte bara för min del. Utan för oss båda och VI tillsammans.
Jag kommer aldrig påstå att jag varit eller är någon ängel som är bäst på detta med förhållande, för det är jag verkligen inte. Men jag vet varför vårt förhållande är så jävla knackigt här och där, jag vet varför och en del går fortfarande att ändra på men en del saker är gjorde och går inte att ändra på nu. Det ända som går att göra är att han kämpar för att jag ska kunna bygga upp min tillit för honom igen. Det han gjort flera gånger om har gjort sår i mitt hjärta och tårarna är smärtan jag gråter ut från både det och allt annat som jag går runt och bär på.
Jag tror jag måste acceptera det som hänt i mitt liv och gå vidare.
Jag måste acceptera att jag inte tar studenten i år, att jag är som jag är och jobba på det som går att förbättras. För min och mina näras skull. Jag måste acceptera att det är okej att göra misstag, Jag måste acceptera att man kan bli "frisk", men aldrig glömma. För det kommer alltid finnas där. Både det bra och det dåliga. Och bara för att man känner av det vissa dagar, betyder inte det att man måste börja om från ett igen, utan istället stärka dig själv så som du är idag och där du står idag.
Jag har så svårt för att tänka på mitt eget bästa, det är en kamp mellan hjärna och hjärta ibland.
Och ibland gör det så jäkla ont att älska någon.
Kommentarer
Trackback
