någon som står där jag gör?
Jag har respekt och jag säger inte vad som helst till vem som helst utan anledning. Och vissa sakar prioriterar jag mer än andra, jag lägger inte onödig tid och energi på sånt som jag inte kommer få ut någonting av eller som gör mig till en bättre och starkare människa.
Jag kan vara ganska stor i käften när det väl gäller, men annars säger jag inte vad som helst till vem som helst utan någon form av anledning till det.
Jag är inte så jävla rädd av mig från att säga min åsikter, absolut inte. Och jag har heller inte problem med att träffa nya människor, vilket är en egenskap som jag älskar med mig själv. Jag slutar aldrig vara mig själv bland nya människor, diggar de mig så gör de och gör de inte så fine, jag dör inte av det.
Jag bryr mig inte om jag gör bort mig, ibland kan det hända beroende på vad det är för sällskap.
Jag skrattar oftast bort det och andra med mig, för det är sånt som händer.
Men en sak som jag är så jävla rädd för, det är att misslyckas för jag blir så jäkla lätt ledsen. Och har man inte så pass mycket självförtroende för att våga göra fel, rycka på axlarna och försöka göra det bättre till nästan gång, så blir det svårt. Jag har varit sån de senaste tre åren. Jag är rädd för att misslyckas, att inte se tillräckligt bra ut i min pojkväns föräldrars ögon tillexempel eller i min handledares.
Jag är en riktig känslobomb, jag är verkligen laddad med känslor helatiden. Ångest, oro som flåsar mig i nacken varjedag. Ibland omedvetet, vilket man märker på kroppen och ibland går jag och tänker på det och blir ledsen av det. Jag kan bli arg och ledsen för minsta lilla.
Och jag har sånt medlidande för alla andra som man hör inte mår bra av olika anledningar, att jag kan gå och tänka på det i veckor och får ännu mer bagage i ryggsäcken. Jag har en egenskap att jag bryr mig väldigt mycket om andra, till och med de människor som jag knappt känner. Jag lyssnar och jag har empati. Det är en bra egenskap som alla människor borde ha, men ibland kan det blir förmycket för min del. Att jag har så lätt från att släppa mig själv och lägga undan allt som har med mig att göra i sidan och istället ta hand om den som behöver mig. Det gäller ju att hitta balans, men det har jag svårt för.
Och jag är absolut inte den ända här i världen med detta problemet, finns de som har mycketmycket mindre självförtroende än jag. Och det måste vara riktigt jobbigt. Men att skriva min tankar är För mig är det ett sätt att bearbeta och samla kraft.
Jag måste verkligen ringa bemaningen så att jag kan få lite timjobb, och jag måste fixa sommarjobb. Men det är nästan försent, för de flesta sommarvikariaten är utsatta för någon månad sedan.
På min praktik plats pratade jag med chefen om ett sommarjobb, men det blev ett chefsbyte och det var rörigt överallt så det glömdes bort och nu står jag här. Jag vill verkligen gå ut och leta, ringa och söka men jag är så jävla rädd för att misslyckas och om man inte vågar så kommer man ingenstans. Och jag är nästan helt säker på att det inte är så farligt när man väl ringt och kanske inte gjorde det bästa ifrån sig de första gångerna då det är nytt för en. Men jag är rädd.
Bemaningen är lättast att ringa till, men meila kan man också göra har jag hört.
Och det skulle vara bättre för min del, men jag måste sluta smita undan och ta de lättare vägarna. Jag måste möta mina rädslor och alla utmaningar som passarar min väg, för att lära mig något och göra mig till en bättre människa.
Jag ska samla mod och ringa nästa vecka.
Jag kan vara ganska stor i käften när det väl gäller, men annars säger jag inte vad som helst till vem som helst utan någon form av anledning till det.
Jag är inte så jävla rädd av mig från att säga min åsikter, absolut inte. Och jag har heller inte problem med att träffa nya människor, vilket är en egenskap som jag älskar med mig själv. Jag slutar aldrig vara mig själv bland nya människor, diggar de mig så gör de och gör de inte så fine, jag dör inte av det.
Jag bryr mig inte om jag gör bort mig, ibland kan det hända beroende på vad det är för sällskap.
Jag skrattar oftast bort det och andra med mig, för det är sånt som händer.
Men en sak som jag är så jävla rädd för, det är att misslyckas för jag blir så jäkla lätt ledsen. Och har man inte så pass mycket självförtroende för att våga göra fel, rycka på axlarna och försöka göra det bättre till nästan gång, så blir det svårt. Jag har varit sån de senaste tre åren. Jag är rädd för att misslyckas, att inte se tillräckligt bra ut i min pojkväns föräldrars ögon tillexempel eller i min handledares.
Jag är en riktig känslobomb, jag är verkligen laddad med känslor helatiden. Ångest, oro som flåsar mig i nacken varjedag. Ibland omedvetet, vilket man märker på kroppen och ibland går jag och tänker på det och blir ledsen av det. Jag kan bli arg och ledsen för minsta lilla.
Och jag har sånt medlidande för alla andra som man hör inte mår bra av olika anledningar, att jag kan gå och tänka på det i veckor och får ännu mer bagage i ryggsäcken. Jag har en egenskap att jag bryr mig väldigt mycket om andra, till och med de människor som jag knappt känner. Jag lyssnar och jag har empati. Det är en bra egenskap som alla människor borde ha, men ibland kan det blir förmycket för min del. Att jag har så lätt från att släppa mig själv och lägga undan allt som har med mig att göra i sidan och istället ta hand om den som behöver mig. Det gäller ju att hitta balans, men det har jag svårt för.
Och jag är absolut inte den ända här i världen med detta problemet, finns de som har mycketmycket mindre självförtroende än jag. Och det måste vara riktigt jobbigt. Men att skriva min tankar är För mig är det ett sätt att bearbeta och samla kraft.
Jag måste verkligen ringa bemaningen så att jag kan få lite timjobb, och jag måste fixa sommarjobb. Men det är nästan försent, för de flesta sommarvikariaten är utsatta för någon månad sedan.
På min praktik plats pratade jag med chefen om ett sommarjobb, men det blev ett chefsbyte och det var rörigt överallt så det glömdes bort och nu står jag här. Jag vill verkligen gå ut och leta, ringa och söka men jag är så jävla rädd för att misslyckas och om man inte vågar så kommer man ingenstans. Och jag är nästan helt säker på att det inte är så farligt när man väl ringt och kanske inte gjorde det bästa ifrån sig de första gångerna då det är nytt för en. Men jag är rädd.
Bemaningen är lättast att ringa till, men meila kan man också göra har jag hört.
Och det skulle vara bättre för min del, men jag måste sluta smita undan och ta de lättare vägarna. Jag måste möta mina rädslor och alla utmaningar som passarar min väg, för att lära mig något och göra mig till en bättre människa.
Jag ska samla mod och ringa nästa vecka.
Kommentarer
Trackback
