hmm...
Tyck och tänk hur ni vill om mig, spekulera hur mycket ni än vill i mitt liv om ni nu känner för det.
Men ni har egentligen ingen aning om någonting.
Tyck ni att jag är en attentionwhore, gnällig och vill att alla ska tycka synd om mig. Tro vad ni vill.
Det är fel tydligen att känna en känsla, - ingen vet hur jag känner den och hur kraftig och jobbig den är för mig. Därför kan man aldrig säga att jag överdriver, en del saker är mer känsligt än andra.
Det är fel att yttra sig om den känslan i någon form av text, men är det då lika fel att visa känslan i verkligenheten offentligt? Vem vet om jag bearbetar bättre av att skriva den, vem vet om jag känner mig lättad om jag har fått säga den ut till alla - där jag inte förväntar mig att någon ska bry sig eller tycka synd om mig. Vem vet om det är mitt sätt, lina lindwalls sätt att våga gå framåt och möta verkligheten som jag många gånger tidigare haft problem med, det som jag bär med mig i min ryggsäck. Vem vet om jag lägger ut en "deppig text", om den gör mig svagare eller starkare? Men det är sådana vi är, vi dömer efter det vi ser. Men man behöver inte yttra sig om det försen man vet sanningen om vem jag är och vad jag känner, vad som händer i mitt liv. - Jag menar inte att jag berättar saker för alla om verkligheten hos mig, skulle aldrig komma på frågan att göra det. För jag litar inte på någon, människor slutar aldrig förvåna mig. Min bästa vän är den enda som jag litar på och känner mig stabil med eftersom hon kan vara ärlig och rak mot mig men aldrig dömande.
När ska jag finna mod att förändra det jag kan?
Och acceptera det jag inte kan förändra?
Våga sätta mig själv i fokus även om det skulle kosta mig människor runt omkring mig.
Kommentarer
Trackback
