kaaaabooom
Hej bloggen, feeeliiin goooood?!
Jag känner mig stressad, av någon anledning? annars är det helt okej!
Kanske för att resan börjar närma sig, mycket att fixa? Och för att jag snart ska börja med körkortet påriktigt!
kanske för att jag inte har sommarjobb? Men jag ska "anmäla"mig till bemaningen efter spanienresan, då jag ska försöka jobba så mycket det bara går och kan!
i lördags var vi på konfirmation(min kusins), vilket var som det brukar vara. Tråkigt! sitta där och lyssna på guds ord hit och dit, lite bull om man inte tror på det. Men det är en upplevelse att konfirmeras, det är både drygt och kul på sammagång, speciellt om man gör det med vänner. Det blir alltid kul, oavsett om man är troende eller inte. Efter kyrkan blev det godmat och snack. Men trött var man och tillsist hamnade vi hemma hos min bror och var där halva natten. Tittade på eurovision song contest, underbart var det dennagången. Aldrig har det varit så spännande och fyfan vad härligt att sverige äntligen var en hot. JAG och MAY skrek och hade oss när eric saade låg först genom halva röstningen, men tillsist kom vi trea. Hur jävla bra är inte det? när vi alltid ligger under 20;onde plats. Vi var besvikna men ändå jävligt glada, hihi. Sen rökte vi vattenpipa och myste.
Just nu sitter jag hos min pojkvän, men ingen är här. Han tränar med sin bror och hans föräldrar är på jobbet. Anledningen till varför jag sitter här är för att jag väntar på min bror som ska komma och hämta mig.
Resprisen från gårdagens BB går på tv:n så sitter och småtittar i mellan åt. Nu ska jag avsluta, för har väll egentligen inget vettigt att säga.
Ha en fortsatt bra kväll i detta regninga och tråkiga sverige!
ilsssskeeeen, haha!
Du kallar mig otacksam, men vafan är inte du?
Jag ska aldrig mer be dig om något!
jag hänger kvar med bara ett finger
jag är inte påväg in i det som jag redan gått igenom engång utan igår kom jag på att jag är mitt i det.
Jag vet inte vart jag ska vända mig längre, jag vet inte hur jag ska stå, ligga, vart jag ska ta vägen överhuvudtaget för inget är bekvämt, inget känns tryggt.
Som de flesta vet så kan en tragedi eller en händelse som påverkat en väldigt mycket aldrig att försvinna, för det finns alltid där. Du kan må hur bra som helt i dagar, veckor, månader sen kan det bara flyga på dig en dag och du blir med ett ord kaos, hela du. Och det är omöjligt att det inte går ut över dem som står dig närmast hjärtat, det är både rätt och fel. Man känner sig dum, jättedum men de som står en närmast hjärtat är dem som ska finnas där och stå ut tillsammans med dig och ditt helvete du brottas med inombords.
Dina närmaste behöver inte leka psykologer och kunna svara på det bästa sättet utan förståelse och respekt räcker och en trygg famn. Iallafall för mig, sen om man verkligen mår dåligt kan hjälp utifrån vara nödvändigt. Och för min del just nu behöver jag gå och prata med någon, igen..
Jag känner mig psykisktstörd när jag får sån panik att jag kan sitta och gunga kroppen i fosterställning, fram och tillbaka minut efter minut. Jag har sedan jag blev dålig för några år sedan alltid haft så mycket frågor och funderingar på varför. Varför gjorde han så? är det fel på mig? är jag för ful? för fet? varför säger han inte sanningen om att jag är äcklig, varför ljuga? varför varför varför på allting. Eller så tänker jag så negativt om mig själv och tänker negativt på sättet jag ser mig själv och tror aldrig på det människor säger till mig om det är positivt. Utan jag tror då personen ljuger och blir ännu mer panikslagen över att personen ljuger, för mig.
Det är som en ond cirkel.
Jag kan bete mig som ett riktigt svin ibland, vara så dryg och jobbig mot min pojkvän att han får riktiga spel och blir ledsen. Jag ska inte använda detta som någon ursäkt för hur jag är periodvis, men jag blir så extraultra känsloladdad när jag mår som jag faktiskt gör. Och det blir ännu mer laddat när jag inser att han aldrig kommer förstå det jag känner, för det måste upplevas själv. fast att jag kan vara så taskig mot honom, så samtidigt vet jag om att jag gör så jävla fel och då blir jag ledsen för det och så går det bara runtrunt och återigen runt.
Som jag sa tidigare, det är en ond cirkel som jag inte kan bryta och jag vill ha hjälp.
Jag vet inte om mitt humör kan vara så upp och ner också pga att jag äter så jävla dåligt, ingen näringsrik mat, allt för sällan och oftast bara skit tycker jag. Eller så äter jag ingenting alls, för jag är så trött alltid nästan och känner mig bara livlös, tråkig och kall. Jag har lätt för att bli sjuk.
Saken är den att jag vet att jag har dåligt med vitaminer i kroppen, vilket gör mig trött och hängig. Och samtidigt vet jag att det har en stor påverkan på hur jag sover och hur jag mår.
Vårt förhållande är helatiden väldigt upp och ner och det är inget vi tycker om. För ibland har vi det superbra, och nästa sekund kräks vi varje gång vi ser varandra. Jag försöker prata om det, jag försöker komma fram till orsaken men det ligger inte i hans intresse för han orkar inte prata om det. Men det är viktigt, inte bara för min del. Utan för oss båda och VI tillsammans.
Jag kommer aldrig påstå att jag varit eller är någon ängel som är bäst på detta med förhållande, för det är jag verkligen inte. Men jag vet varför vårt förhållande är så jävla knackigt här och där, jag vet varför och en del går fortfarande att ändra på men en del saker är gjorde och går inte att ändra på nu. Det ända som går att göra är att han kämpar för att jag ska kunna bygga upp min tillit för honom igen. Det han gjort flera gånger om har gjort sår i mitt hjärta och tårarna är smärtan jag gråter ut från både det och allt annat som jag går runt och bär på.
Jag tror jag måste acceptera det som hänt i mitt liv och gå vidare.
Jag måste acceptera att jag inte tar studenten i år, att jag är som jag är och jobba på det som går att förbättras. För min och mina näras skull. Jag måste acceptera att det är okej att göra misstag, Jag måste acceptera att man kan bli "frisk", men aldrig glömma. För det kommer alltid finnas där. Både det bra och det dåliga. Och bara för att man känner av det vissa dagar, betyder inte det att man måste börja om från ett igen, utan istället stärka dig själv så som du är idag och där du står idag.
Jag har så svårt för att tänka på mitt eget bästa, det är en kamp mellan hjärna och hjärta ibland.
Och ibland gör det så jäkla ont att älska någon.
Jag vet inte vart jag ska vända mig längre, jag vet inte hur jag ska stå, ligga, vart jag ska ta vägen överhuvudtaget för inget är bekvämt, inget känns tryggt.
Som de flesta vet så kan en tragedi eller en händelse som påverkat en väldigt mycket aldrig att försvinna, för det finns alltid där. Du kan må hur bra som helt i dagar, veckor, månader sen kan det bara flyga på dig en dag och du blir med ett ord kaos, hela du. Och det är omöjligt att det inte går ut över dem som står dig närmast hjärtat, det är både rätt och fel. Man känner sig dum, jättedum men de som står en närmast hjärtat är dem som ska finnas där och stå ut tillsammans med dig och ditt helvete du brottas med inombords.
Dina närmaste behöver inte leka psykologer och kunna svara på det bästa sättet utan förståelse och respekt räcker och en trygg famn. Iallafall för mig, sen om man verkligen mår dåligt kan hjälp utifrån vara nödvändigt. Och för min del just nu behöver jag gå och prata med någon, igen..
Jag känner mig psykisktstörd när jag får sån panik att jag kan sitta och gunga kroppen i fosterställning, fram och tillbaka minut efter minut. Jag har sedan jag blev dålig för några år sedan alltid haft så mycket frågor och funderingar på varför. Varför gjorde han så? är det fel på mig? är jag för ful? för fet? varför säger han inte sanningen om att jag är äcklig, varför ljuga? varför varför varför på allting. Eller så tänker jag så negativt om mig själv och tänker negativt på sättet jag ser mig själv och tror aldrig på det människor säger till mig om det är positivt. Utan jag tror då personen ljuger och blir ännu mer panikslagen över att personen ljuger, för mig.
Det är som en ond cirkel.
Jag kan bete mig som ett riktigt svin ibland, vara så dryg och jobbig mot min pojkvän att han får riktiga spel och blir ledsen. Jag ska inte använda detta som någon ursäkt för hur jag är periodvis, men jag blir så extraultra känsloladdad när jag mår som jag faktiskt gör. Och det blir ännu mer laddat när jag inser att han aldrig kommer förstå det jag känner, för det måste upplevas själv. fast att jag kan vara så taskig mot honom, så samtidigt vet jag om att jag gör så jävla fel och då blir jag ledsen för det och så går det bara runtrunt och återigen runt.
Som jag sa tidigare, det är en ond cirkel som jag inte kan bryta och jag vill ha hjälp.
Jag vet inte om mitt humör kan vara så upp och ner också pga att jag äter så jävla dåligt, ingen näringsrik mat, allt för sällan och oftast bara skit tycker jag. Eller så äter jag ingenting alls, för jag är så trött alltid nästan och känner mig bara livlös, tråkig och kall. Jag har lätt för att bli sjuk.
Saken är den att jag vet att jag har dåligt med vitaminer i kroppen, vilket gör mig trött och hängig. Och samtidigt vet jag att det har en stor påverkan på hur jag sover och hur jag mår.
Vårt förhållande är helatiden väldigt upp och ner och det är inget vi tycker om. För ibland har vi det superbra, och nästa sekund kräks vi varje gång vi ser varandra. Jag försöker prata om det, jag försöker komma fram till orsaken men det ligger inte i hans intresse för han orkar inte prata om det. Men det är viktigt, inte bara för min del. Utan för oss båda och VI tillsammans.
Jag kommer aldrig påstå att jag varit eller är någon ängel som är bäst på detta med förhållande, för det är jag verkligen inte. Men jag vet varför vårt förhållande är så jävla knackigt här och där, jag vet varför och en del går fortfarande att ändra på men en del saker är gjorde och går inte att ändra på nu. Det ända som går att göra är att han kämpar för att jag ska kunna bygga upp min tillit för honom igen. Det han gjort flera gånger om har gjort sår i mitt hjärta och tårarna är smärtan jag gråter ut från både det och allt annat som jag går runt och bär på.
Jag tror jag måste acceptera det som hänt i mitt liv och gå vidare.
Jag måste acceptera att jag inte tar studenten i år, att jag är som jag är och jobba på det som går att förbättras. För min och mina näras skull. Jag måste acceptera att det är okej att göra misstag, Jag måste acceptera att man kan bli "frisk", men aldrig glömma. För det kommer alltid finnas där. Både det bra och det dåliga. Och bara för att man känner av det vissa dagar, betyder inte det att man måste börja om från ett igen, utan istället stärka dig själv så som du är idag och där du står idag.
Jag har så svårt för att tänka på mitt eget bästa, det är en kamp mellan hjärna och hjärta ibland.
Och ibland gör det så jäkla ont att älska någon.
någon som står där jag gör?
Jag har respekt och jag säger inte vad som helst till vem som helst utan anledning. Och vissa sakar prioriterar jag mer än andra, jag lägger inte onödig tid och energi på sånt som jag inte kommer få ut någonting av eller som gör mig till en bättre och starkare människa.
Jag kan vara ganska stor i käften när det väl gäller, men annars säger jag inte vad som helst till vem som helst utan någon form av anledning till det.
Jag är inte så jävla rädd av mig från att säga min åsikter, absolut inte. Och jag har heller inte problem med att träffa nya människor, vilket är en egenskap som jag älskar med mig själv. Jag slutar aldrig vara mig själv bland nya människor, diggar de mig så gör de och gör de inte så fine, jag dör inte av det.
Jag bryr mig inte om jag gör bort mig, ibland kan det hända beroende på vad det är för sällskap.
Jag skrattar oftast bort det och andra med mig, för det är sånt som händer.
Men en sak som jag är så jävla rädd för, det är att misslyckas för jag blir så jäkla lätt ledsen. Och har man inte så pass mycket självförtroende för att våga göra fel, rycka på axlarna och försöka göra det bättre till nästan gång, så blir det svårt. Jag har varit sån de senaste tre åren. Jag är rädd för att misslyckas, att inte se tillräckligt bra ut i min pojkväns föräldrars ögon tillexempel eller i min handledares.
Jag är en riktig känslobomb, jag är verkligen laddad med känslor helatiden. Ångest, oro som flåsar mig i nacken varjedag. Ibland omedvetet, vilket man märker på kroppen och ibland går jag och tänker på det och blir ledsen av det. Jag kan bli arg och ledsen för minsta lilla.
Och jag har sånt medlidande för alla andra som man hör inte mår bra av olika anledningar, att jag kan gå och tänka på det i veckor och får ännu mer bagage i ryggsäcken. Jag har en egenskap att jag bryr mig väldigt mycket om andra, till och med de människor som jag knappt känner. Jag lyssnar och jag har empati. Det är en bra egenskap som alla människor borde ha, men ibland kan det blir förmycket för min del. Att jag har så lätt från att släppa mig själv och lägga undan allt som har med mig att göra i sidan och istället ta hand om den som behöver mig. Det gäller ju att hitta balans, men det har jag svårt för.
Och jag är absolut inte den ända här i världen med detta problemet, finns de som har mycketmycket mindre självförtroende än jag. Och det måste vara riktigt jobbigt. Men att skriva min tankar är För mig är det ett sätt att bearbeta och samla kraft.
Jag måste verkligen ringa bemaningen så att jag kan få lite timjobb, och jag måste fixa sommarjobb. Men det är nästan försent, för de flesta sommarvikariaten är utsatta för någon månad sedan.
På min praktik plats pratade jag med chefen om ett sommarjobb, men det blev ett chefsbyte och det var rörigt överallt så det glömdes bort och nu står jag här. Jag vill verkligen gå ut och leta, ringa och söka men jag är så jävla rädd för att misslyckas och om man inte vågar så kommer man ingenstans. Och jag är nästan helt säker på att det inte är så farligt när man väl ringt och kanske inte gjorde det bästa ifrån sig de första gångerna då det är nytt för en. Men jag är rädd.
Bemaningen är lättast att ringa till, men meila kan man också göra har jag hört.
Och det skulle vara bättre för min del, men jag måste sluta smita undan och ta de lättare vägarna. Jag måste möta mina rädslor och alla utmaningar som passarar min väg, för att lära mig något och göra mig till en bättre människa.
Jag ska samla mod och ringa nästa vecka.
Jag kan vara ganska stor i käften när det väl gäller, men annars säger jag inte vad som helst till vem som helst utan någon form av anledning till det.
Jag är inte så jävla rädd av mig från att säga min åsikter, absolut inte. Och jag har heller inte problem med att träffa nya människor, vilket är en egenskap som jag älskar med mig själv. Jag slutar aldrig vara mig själv bland nya människor, diggar de mig så gör de och gör de inte så fine, jag dör inte av det.
Jag bryr mig inte om jag gör bort mig, ibland kan det hända beroende på vad det är för sällskap.
Jag skrattar oftast bort det och andra med mig, för det är sånt som händer.
Men en sak som jag är så jävla rädd för, det är att misslyckas för jag blir så jäkla lätt ledsen. Och har man inte så pass mycket självförtroende för att våga göra fel, rycka på axlarna och försöka göra det bättre till nästan gång, så blir det svårt. Jag har varit sån de senaste tre åren. Jag är rädd för att misslyckas, att inte se tillräckligt bra ut i min pojkväns föräldrars ögon tillexempel eller i min handledares.
Jag är en riktig känslobomb, jag är verkligen laddad med känslor helatiden. Ångest, oro som flåsar mig i nacken varjedag. Ibland omedvetet, vilket man märker på kroppen och ibland går jag och tänker på det och blir ledsen av det. Jag kan bli arg och ledsen för minsta lilla.
Och jag har sånt medlidande för alla andra som man hör inte mår bra av olika anledningar, att jag kan gå och tänka på det i veckor och får ännu mer bagage i ryggsäcken. Jag har en egenskap att jag bryr mig väldigt mycket om andra, till och med de människor som jag knappt känner. Jag lyssnar och jag har empati. Det är en bra egenskap som alla människor borde ha, men ibland kan det blir förmycket för min del. Att jag har så lätt från att släppa mig själv och lägga undan allt som har med mig att göra i sidan och istället ta hand om den som behöver mig. Det gäller ju att hitta balans, men det har jag svårt för.
Och jag är absolut inte den ända här i världen med detta problemet, finns de som har mycketmycket mindre självförtroende än jag. Och det måste vara riktigt jobbigt. Men att skriva min tankar är För mig är det ett sätt att bearbeta och samla kraft.
Jag måste verkligen ringa bemaningen så att jag kan få lite timjobb, och jag måste fixa sommarjobb. Men det är nästan försent, för de flesta sommarvikariaten är utsatta för någon månad sedan.
På min praktik plats pratade jag med chefen om ett sommarjobb, men det blev ett chefsbyte och det var rörigt överallt så det glömdes bort och nu står jag här. Jag vill verkligen gå ut och leta, ringa och söka men jag är så jävla rädd för att misslyckas och om man inte vågar så kommer man ingenstans. Och jag är nästan helt säker på att det inte är så farligt när man väl ringt och kanske inte gjorde det bästa ifrån sig de första gångerna då det är nytt för en. Men jag är rädd.
Bemaningen är lättast att ringa till, men meila kan man också göra har jag hört.
Och det skulle vara bättre för min del, men jag måste sluta smita undan och ta de lättare vägarna. Jag måste möta mina rädslor och alla utmaningar som passarar min väg, för att lära mig något och göra mig till en bättre människa.
Jag ska samla mod och ringa nästa vecka.
ventilation
Jag har kommit på att bloggen är mer som ett tidsfördriv för mig, där jag skriver lite då och då och ventilerar mig om både bra och dåliga saker. Och sånt som egentligen är helt onödigt. Men en blogg kan man använda som lufthål, ett ventilationsställe för känslor. Jag är inte helt öppen här, jag skriver inte ner mina djupaste känslor och allt som händer kring mig och i min kropp. I och med bloggen är öppen för alla så känns det inte som det är läge till det. Men samtidigt, det är MIN blogg och jag skriver vad jag vill. Jag ber ingen läsa utan det är upp till var och en.
- Jag ska ärligt säga att jag saknar oss.
Ingen verkar bry sig längre, du gör ditt och jag gör mitt.
Oavsett hur mycket jag ber till dig att lägga ner mer tid på oss,
så väljer du att inte göra det.
Det är riktigt jobbigt för mig, för det känns som att jag bara finns där, men jag syns inte.
jag saknar dig, jag sknar dig så sjukt mycket att det plågar mig.
Det gör ont från det jag somnar tills jag vaknar.
Jag är här bredvid dig, men ändå är du 100 mil ifrån mig. Så känns det...
Kom tillbaka innan det är försent.
- Jag ska ärligt säga att jag saknar oss.
Ingen verkar bry sig längre, du gör ditt och jag gör mitt.
Oavsett hur mycket jag ber till dig att lägga ner mer tid på oss,
så väljer du att inte göra det.
Det är riktigt jobbigt för mig, för det känns som att jag bara finns där, men jag syns inte.
jag saknar dig, jag sknar dig så sjukt mycket att det plågar mig.
Det gör ont från det jag somnar tills jag vaknar.
Jag är här bredvid dig, men ändå är du 100 mil ifrån mig. Så känns det...
Kom tillbaka innan det är försent.
